Så arbetar vi för att minimera kostnader och maximera mervärdet genom bättre placeringsvillkor

En viktig del i vårt arbete som arrangör är att handla upp en placerings olika beståndsdelar så effektivt som möjligt. Det kan vi göra genom att exempelvis spela ut olika finansiella aktörer mot varandra när vi startar en placering och sedan handla de finansiella beståndsdelarna av den aktör som är villig att erbjuda bästa möjliga pris. Genom att handla upp beståndsdelarna i två steg på det här sättet kan vi bidra till att minska placeringens produktionskostnad samt förbättra placeringsvillkoren i placeringen.

Steg 1 – val av emittent

Den stora merparten av alla strukturerade produkter är ”förfinansierade” av investeraren. Det innebär i praktiken att investeraren lånar ut pengarna till emittenten, dvs. den bank som är producent av placeringen och som ger ut värdepapperet. Den ränta som erhålls för den här utlåningen finansierar en del av placeringens avkastningspotential. Räntan som bankerna erbjuder för denna typ av inlåning variera mellan banker och även över tid beroende på bankernas kapitalbehov och kapitalanskaffningskostnader. Som arrangör jämför vi kontinuerligt bankernas erbjudna räntor i förhållande till deras kreditrisker. På så sätt försöker vi optimera räntan i förhållande till den risk som investeraren kommer ta för att låna ut sina pengar till banken.

Steg 2 – upphandling av avkastningsdelen

När av emittent är fastställt vet vi också vilken ränta som erhålls och hur mycket som kan spenderas till den önskade exponeringen och avkastningsprofilen. Målet är nu att försöka handla upp den beståndsdel som skapar avkastningsprofilen så billigt som möjligt för att kunna erbjuda så bra placeringsvillkor som möjligt till investeraren. Denna beståndsdel är oftast ett derivatinstrument, vanligen olika typer av optioner. Jakten på bästa pris sker ofta genom ett auktionsförfarande där olika motparter får ange sitt pris för den efterfrågade avkastningsprofilen. Garantum introducerar sedan den motpart som erbjöd det bästa priset till emittenten som slutför köpet av placeringens beståndsdel.

Genom att dela upp placeringen i två beståndsdelar såsom inlåning och avkastningsdel så skapas en stor grad av flexibilitet genom att vi kan förhandla med många olika motparter över hela världen. I slutändan handlar det om att vi ska kunna maximera mervärdet för investeraren. Men för att kunna vara tillräckligt effektiv i det här steget så är storleken på volym central. Det är endast med stora volymer som du kan intressera tillräckligt många och stora aktörer att delta i auktionsförfarandet.

Du kan läsa mer om vår roll som arrangör här. >

Så fungerar steg 1 i praktiken – exempel

Att enbart basera valet av emittent på de kostnader som finns ger inte alltid den bästa placeringen för investeraren. Emittenter tolkar regelverken olika, vilket leder till att man inte definierar kostnader på exakt samma sätt. För att illustrera detta i ett konkret exempel bad vi två banker, Nordea och Goldman Sachs, prissätta två placeringar där varje enskild placering skulle ha identisk avkastningsprofil och indikera dessa villkor för oss.

Autocall Norska bolag med månadsvis kupong respektive kvartalsvis kupong

De produkter som indikerades var två autocall med inriktning mot norska bolag. Tittar man på kostnaden för emittentarvodet så var Nordeas kostnad mindre än hälften av Goldman Sachs arvode. Skulle vårt beslut enbart baseras på kostnadsnivån så skulle vi i det här fallet valt Nordeas placeringar. Men om vi samtidigt ser vi till placeringsvillkoren, som borde vara en av de viktigaste faktorerna för investeraren, då skulle beslutet ha lett placeringar med betydligt sämre villkor än vad Goldman Sachs erbjöd.

De indikerade villkoren var alltså betydligt högre hos Goldman Sachs jämfört med Nordea, trots högre indikerade kostnader. I produkt 1 blev månadskupongen 1,4% med Goldman Sachs medan Nordea indikerade 1,05%. I produkt 2 blev kvartalskupongen 3,1% respektive 2,6%. Med tanke på att placeringens pris, dvs. det som investeraren betalar med egna pengar, är samma oberoende av emittent, så borde istället valet av placeringar vara till Goldman Sachs favör, även om deras framräknade kostnader är högre.

Värdet av en oberoende upphandling i steg 2 – exempel

Värt att notera är att i jämförelsen ovan så tar vi endast hänsyn till steg 1 i vår upphandling. I och med auktionsförfarandet som sker i steg 2, där vi går ut på marknaden och handlar upp beståndsdelarna som skapar avkastningsprofilen, så försvinner stora delar av de fördefinierade kostnaderna. Detta beror på att vi ofta handlar till ett ännu lägre pris än det emittenten initialt indikerat och som de beräknat sina kostnader utifrån.

Nedan visas en sammanställning av upphandlingar från två olika emissioner. I den första (tabell 1) visas att skillnaden i indikerade villkor i förhållande till de fastställda villkoren efter auktionsförfarande och upphandling är väldigt stora. En lyckad upphandling innebär ofta att placeringsvillkoren kan förbättras och komma investeraren tillgodo i form av bättre avkastningsmöjligheter. I det andra exemplet (tabell 2) ser vi att skillnaderna i pris mellan olika motparter kan vara väldigt stora. I jakten på rätt pris är det även viktigt att arrangören har stora volymer med sig in i förhandlingarna. Det gör att fler motparter kommer vilja vara med och buda i auktionerna vilket också ökar möjligheten att få ännu lägre priser. Något som i många fall gett avsevärt högre placeringsvillkor jämfört med om endast ett fåtal eller en enskild motpart fått möjlighet att delta.

Den här processen bidrar till att minimera de verkliga kostnaderna för slutkunden. Garantums mål är alltid att skapa den bästa placeringen vid varje givet tillfälle. Ibland kan det leda till att vi väljer en emittent som har en högre kostnad. Bäst placeringsvillkor och bäst förutsättningar för en lyckad upphandling är det som styr.

Tabell 1 – exempel från en verklig upphandling med de indikerade villkoren i en kolumn och fastställda nivåer en kolumn. Garantum strävar alltid att försöka bibehålla eller förbättra de indikerade villkoren, vilket vi oftast lyckas göra. Ibland förändras marknadsförutsättningarna så pass kraftigt att villkoren kan bli sämre än indikerat, men aldrig under de miniminivåer som finns i alla placeringar.

Tabell 2 – exempel från en verklig upphandling där kolumnerna bl a visar hur många motparter som deltog i auktionsförfarandet, minsta nivå från den som erbjöd lägst villkor, upphandlade villkor från den som erbjöd högst villkor. Som vi ser i högerkolumnen så var skillnaden i de flesta fall flera procentenheter. Det här gav i slutändan investerarna ännu större möjligheter till en bättre slutavkastning.